KÄRA NI

Jag ber om ursäkt för min väldigt långa frånvaro! Detta uppehåll var aldrig min avsikt med denna blogg.

För snart två år sedan så tänkte jag att det var dags för mig att börja arbeta igen. Jag trodde, kanske något naivt, att det skulle vara positivt att jag kämpade mig tillbaka till arbetslivet. Men det var något som skulle visa sig att vara så mycket enklare i min tanke än vad det var i praktiken.

Jag har fått kämpa för att få förståelse och jag har fått slita för att få behålla en omplacering och min anställning.

Det har varit en fruktansvärd resa för mig, både känslomässigt och fysiskt då min MS inte direkt har uppskattat all den stress som detta har fört med sig.

Nu är det nya förutsättningar som gäller för mig, jag ska ingå i det förstärkta samarbetet mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Jag hoppas på att det här kommer att sluta väl.

Många kramar till er ❤

 

Eftersom jag började i god tid så är jag nu klar med förberedelserna inför julen!

Mitt nya tänk med att stressa mindre har med andra ord lyckats denna gång 🙂

 

ATT SAKTA VAKNA

När den täta dimman sakta börjar att skingras framför mig, när min kropp och min själ försiktigt väcks till liv, när jag blir förmögen att se världen omkring mig med klarare ögon… Då är det överväldigande att få vara jag och att få börja att leva mitt liv på riktigt, återigen.

Jag uppfylls av en djup tacksamhet inför min älskade som har klarat av att bära min trötta kropp under den långa och svåra väg som har lett oss hit. Han som har sagt alla de ord som jag inte har lyckats att få fram, han som har kämpat för mig och för oss ihärdigt varenda dag. Min älskade och våra två döttrar som alltid ser bortom all den trötthet som tar över mig, de som alltid ser och uppskattar deras Malin igenom allt.

Vägen tillbaka är alltid lika snårig för mig att gå, månader av trötthetens täta dimma har gjort bestämda avtryck i min kropp. Jag får börja om på nytt igen, börja med att bygga upp styrkan och balansen sakta, utmana den hjärna som har sovit allt för länge för att kämpa mig till att bli stark ännu en gång.

Jag har börjat att förstå vilka vägar som jag ska ta för att komma tillbaka på bästa sätt men likaså att ta lärdom av de misstag som jag har gjort. Jag förstår, nu mer än någonsin, hur illa långvarig stress gör mig och jag ser det allt för höga pris som jag tvingas att betala i efterhand. Mina prioriteringar förändras och jag likaså.

Små framsteg som kan vara osynliga för andra är genombrott som lyfter mig högt upp, de framsteg som ger mig all den styrka som jag behöver för att ta mig framåt igen. Det kan handla om att jag numera kan gå och lägga mig en timme senare, att jag behöver färre timmars vila under dagen eller att jag klarar av att göra mer praktiska sysslor i hemmet.

Idag så har vi haft ett väldigt trevligt fikabesök, för första gången på väldigt länge så klarade jag av att delta i konversationerna som skedde kring det vita köksbordet mer aktivt. Jag var inte längre den passiva, uttröttade versionen av mig som får kämpa för att försöka förstå och för att orka le. Idag var jag allt närmare den som är Malin, jag skrattade det skratt som är mitt och jag sa de ord som är mina.  

Jag fångar upp alla mina små framsteg, jag låter dem landa mjukt i min famn och jag landar i känslor av tacksamhet inför livet, min älskade och denna dag ❤

KÄMPA

Sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor och månader fyllda av min outtröttliga kamp ligger bakom & många år av kämpande ligger framför.

Jag har sedan länge vant mig vid att mitt liv med MS innebär ett liv fyllt av dagliga utmaningar, det innebär likväl att jag måste kämpa varenda dag för att överleva.

Ibland måste jag kämpa för att inte drunkna i min sorg över allt det som jag inte längre klarar av att göra, ibland för att klara av att gå rakt när yrseln tar över min kropp.

Ibland måste jag kämpa för att prata ordentligt, ibland för att bemästra mina skakande händer.

Ibland måste jag kämpa för att förstå de enklaste av konversationer, ibland för att få min mun att forma ett leende.

Ibland måste jag kämpa för att ta mig upp ur sängen, ibland för att klä på mig.

Ibland måste jag kämpa för att orka kämpa, ibland för att inte ge upp.

Hjärntrötthetens täta dimma tvingar oftast in mig in i en väldigt ensam värld, jag får då kämpa som allra mest för att inte tappa bort all min styrka och allt mitt hopp.

Men när dimman väl lättar så vaknar min hjärna och min kropp till liv och jag, jag får vara Malin återigen. Det är den allra bästa känslan som finns, för det är först då som jag kan leva mitt liv fullt ut.

MS har medfört många tuffa utmaningar & fruktansvärda sorger för mig att bära.

Men MS har också gett mig värdefulla insikter, en orubblig styrka och en omgivning som är fylld av en sann, djup & vacker kärlek.

 

Trevlig helg alla fina <3

12295499_10153703698982885_78923370350652415_n

Äntligen kan jag återvända till långa dagar i trädgården, som jag har längtat och väntat. Jag känner mig otroligt tacksam för att kroppen orkar.

För mig så är trädgårdsarbete den bästa terapin som finns.

 

MITT 2015

Var året som skulle bli en nystart för mig, ett år av oändliga möjligheter som skulle bli och vara mitt liv. Jag började svara på min nya bromsmedicin och helt plötsligt vågade jag att börja hoppas på en framtid igen..

Våren visade sig tidigt och jag, jag utvecklade ett nytt intresse i att arbeta i trädgården där jag lärde mig om naturens enormt läkande kraft..

Sen kom den där fruktansvärda dagen i slutet av mars, då min pappa ringde och berättade att mormors hjärta hade slutat att slå. Dagen då jag skrek rakt ut och ramlade ihop av sorg, en sorg som var oändligt tung och så svår att bära. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna resa mig upp igen. Som att detta varit det som slutligen fick min bägare att rinna över…

När vi skulle ta farväl, så var jag inte beredd på att benen inte skulle bära mig ända in i rummet, jag förstod inte att synen av kistan skulle få mig att gå sönder..

När vi packade ner ditt liv så var jag stark, jag såg alla andra omkring mig och jag gjorde mitt allra bästa för att lyfta dem. Den dagen så var det inte min sorg som behövde lysa starkast…Veckorna gick och tårarna föll, det kändes som att de inte hade ett slut. Men veckor blev till månader och tårarna kom alltmer sällan.

Du var inte ung och du var inte frisk, men sorgen över den plats som du haft i mitt liv är lika tom för det. Din röst lever fortfarande kvar i mig. Jag tänker på dig varje dag, men numera mest med glädje och tacksamhet inför allt det som var vi. I mina drömmar så möts vi igen, då får jag din kärlek och tomheten efter dig blir lättare att bära.

År 2015 blev inte alls det år som jag hade väntat mig, den största delen präglades av en oändlig sorg men det var likväl ett år då jag lärde mig det mest oväntade.

Det bästa var utan tvekan att den som jag aldrig trodde skulle återvända, kom tillbaka och fyllde mitt hjärta med kärlek om och om igen..

Den vän som jag trodde var för evigt, lämnade mig utan ett enda ord. Ett svek som jag förmodligen aldrig kommer att kunna förlåta eller förstå, så oändligt många år fyllda till bredden av ord som i slutändan inte var värt någonting. En vän som jag trodde att jag kände men som visade sig vara någon helt annan…

Men 2016 har börjat och dessutom väldigt bra, så detta får bli mitt år, ett år fyllt av oändliga möjligheter ❤

SORGEN ÄR KVAR

Det sägs att döden är en naturlig del av livet, jag säger att döden är onaturlig att hantera för vem som än drabbas

Det sägs att tiden läker alla sår, jag säger att mina sår fortfarande blöder, kanske inte så synligt för omvärlden men nog ändå så smärtsamma sår för mig att läka

Det sägs att det krävs ett år av högtider & födelsedagar för att komma vidare, jag säger att hittills har det varit oändligt tungt men mitt år utan dig har inte passerat ännu

Det sägs att vid en ålder som din så är det naturligt, jag säger att det inte var något naturligt alls när du dog utan någon som helst förvarning trots din ålder

Om jag har lärt mig något sedan du försvann så är det att sorg är högst individuellt och min sorg efter dig får fortfarande mina ögon att fyllas av tårar då & då

Jag var nyligen i minneslunden och tände ett ljus för dig och ett för morfar, det var otroligt vackert att jag för en gång skull lät mig själv gråta ut, öppet, av all den saknad som fortfarande är min

Du finns här hos mig varenda dag & på så vis kommer du för alltid att leva kvar ❤